Wischero
Wischero
Hon doftade mörkchoklad och rosor, hennes långa, friska hår böljade ned över hennes raka och välformade rygg. Hon gick med flytande eleganta steg nedför stentrappan som ledde till den runda stensalen som var belägen i Världens mitt. Där stod världens alla kvinnor samlade tillsammans med sina barn, männen väntade utanför. De var här för att höra gudinnan Wischero tala. ”Jag är edert ideal och jag är eder förebild, säg mig då, vad har ni att komma med mot min bländande skönhet? Säg mig nu, det ni intalar er själva varje morgon och varje kväll.” Kvinnorna började oroligt se sig om och ta på sig själv. ”Era barn” sade hon sedan ”Se på era ofullkomliga avkommor, skulle de, skulle de ha rätt till en värdig plats här i världen, trots sin ofullkomlighet? Vad tycker ni?” Kvinnorna började nu se på sina barn, med avsmak. De lyssnade till Wischeros ord, hon var ju fulländad. ”De har inget jag har, och kommer aldrig få. Men duger de för er? Vad skall ni göra åt saken?” sade gudinnan med ett svalt leende. Frenetiskt började mödrarna knäcka sina barns nackar, tills en botten av livlösa barna kroppar lagts i den skålformade salen. Kvinnorna grät, de grät av olycka och av sorg. Då tog Wischero åter till orda, ”Se, se nu vad ni gjort. Tror ni att jag, Wischero skulle ångra något jag gjort av egen vilja, skulle jag befläcka min värld med tårar? Nej mina vänner. Se på mig, min skönhet kommer ni aldrig i närheten av, inte min klokhet och inte min sundhet heller, vad finns det då att leva för, om man inte uppnår idealen och inte kan likna sin förebild? Vad säger ni mina vänner?” Kvinnorna kände en hypnotisk känsla av ofullständighet och började riva av varandra hår och klädesplagg för att på något vis bli något mer fullkomliga. ”Se nu vad ni gör, ni sliter i varandra som hyndor i ett stycke kött, är ni hyndor mina vänner? Skulle jag, Wischero någonsin slita min systers hår? O systrar, de skulle jag inte.” Nu var kvinnorna så förtvivlade över den vackra kvinnans ord att de hejdlöst började ta sina liv. En efter en föll till marken och snart fanns inga kvinnor kvar i livet.
Männen kom in i salen. De såg sina barn och sina kvinnor som låg döda i ett hav av sönderslitna kroppar. Männen såg sig om och fick se den vackraste kvinna de någonsin sett. Kvinnan talade med sin djupa harmoniska stämma ”Se nu, o bröder, vad ni gjort. Det var för er de ville vara vackra, för er de ville vara fulländade, annars skulle detta icke hänt, hade det inte varit för er skulle de inte slitit ut sina ögon ur hålorna och inte dragit i sina systrars hår av avund.” Männen såg nu på varandra med skam och ilska. ”DET ÄR DITT FEL” skrek en man till sin bror, ”Inte har jag tvingat min maka till några ideals tvång!” fortsatte han och gav sin bror en smäll över käken. Plötsligt började de alla beskylla varandra och snart var slagsmålet i fullgång. Wischero såg på dem och lät dem förinta varandra. Snart låg ett nytt lager av livlösa kroppar på golvet, barn, kvinnor och män.
Det var så det gick till när mänskligheten utrotades av ideal och förebilder. Det kanske inte hänt än, men en dag kommer Wischeros ord skölja över världen och hon kommer samla alla människor vid sina fötter och då är det dags för att skörda det gamla och låta dessa människor sluta tänka på alla måsten de byggt upp genom generationer. Istället skall Wischero så nya rosenknoppar, nya rosenknoppar som skall få liv, utan påverkan från det yttre, de skall själv få forma sin framtid och leva tills det åter är dags för skörd.
Sanna Holmström
